Central Orten - work in progress

Central orten är ett projekt som startat i samband med utställningen Mitt ibland, en del i Ung kultur utmanar den urbana normen, som drivs av bla. Ung på landsbygd och Riksteatern. Utställningen reser runt i sverige under sommaren 2017. För mer information, besök www.ungapålandsbygden.se Detta är delar av min anteckningsbok och annat som har samlats in och hafts betydelse under projektets gång. Posterna följer kronologisk ordning med den senaste händelse överst. Central orten är ett projekt som fortfarande är work-in-progress.

Post 18
 MATERIAL & PLAGG   
Här är de olika plaggen som jag fundera på ska vara med i projektet och de material som jag har att jobb med. 
Andra vanligt förekommande plagg i Stugun: Adidas byxor, keps, bombarjacka ( mest killar ), arbetarkläder generellt, skjorta av tjockare kvalité, få har mössa.  
Material i ordningen de syns: grå 100% polyester, svart 100% polyester ripstop, blå ull/polyester twill, blå ull med quiltad grå 100% ull, orange laminerad plast (?), grå 70/30 ull/siden, svart 100% polyester fleece.  
Post 17
HALVTIDSORO OCH SLUT PÅ RESEARCH
Vi hade halvtidsavstämmning med de andra i projektet. Det var fint att hör vad de andra hade gjort och vad de tänkte på. Innan vi pratade kände jag en viss stress över att jag inte kommer kunna visa min research på det sättet jag tänkt mig. 
För det första så tänkte jag att "jag var vi" med Stugun, för att det är en ort jag besökt mycket, men  jag upptäckte när jag väl kom dit och kände på känslan att jag är en tjej från stan på besök. På ett vis hade jag tagit på mig "safari hatten" trots att jag försökt att undvika den ingången från början. Därför kändes det inte bra att gå runt i Stugun med min kamera och zoom och möta människor. Jag har alltså inga porträttfoton, inga intervjuer, jag har inte den mångfalden av männsikor, kläder och miljöer som jag tänkte mig. Jag har inte direkt några bra bilder som kan visar min research. Jag är orolig att jag inte kommer kunna visa mina tankar för att de fortfarande är i oordning och under utveckling. Jag är orolig att de på utställningen kommer hänga plagg rakt upp och ner som i en butik och ingen kommer förstå vad de tittar på för att ”kläder är ju bara kläder”.  
Men jag blev glad när de andra sa att det bara räcker med plaggen. Karin tyckte att det jag visade i Norrköping på kick-offen var intressant nog. Det ska jag ta med mig framåt. Nu är det slut på research fasen och jag ska börja bearbeta vad jag har fått in och fundera på vilka typ av plagg det ska resultera i.
Post 16
VÄSTLODING/INDAL 

Jag träffade Tove när jag nyligen flyttat tillbaka till Östersund då hon jobbade på design centrum. Under 2016 genomförde Tove och hennes kille Thomas ett levnadsexpriment. De bytte boendeform och ort varje månad under hela året, de testade bla. tågluff i Europa, villa i Sundsvall, tältande längs med St. Olovsleden, roadtrip genom Sverige, boende i Visby, flytande boende i Sundsvall centrum och hushållssällskapets stuga Medstugan i Jämtlandsfjällen. De har testat olika ställen att bo på, i stad, by, på resande fot och även en månad i Thomas familjehem i västra Loding. Därför tyckte jag att det var intressant att träffa dem för att se om de upplevde någon skillnad på hur de klädde sig beroende på levnadssätt och boendetyp. 
De visade mig runt på gården, en hästgård som är generationsboende för Thomas, hans pappa och tidigare för hans farfar. När de bodde en månad på gården under levndsexprimenett upptäckte de att de trivdes bra, att det mesta som de letade efter i ett boende fanns på gården, något de inte hade tänkt på innan. Vi gick även ner till Indalsälven som ligger nedanför 86:an till en bad och grillplats som Tove och Thomas brukar besöka nästan varje dag. Vi pratade om hur stor påverkan älven har haft på Västlodning, som innan vattenkraftsutbyggnaden hade varit mer ett jordbrukssamhälle. Men när älven dämdes steg vattennivåerna så mycket att stora delar av den brukbara marken försvann vilket i sin tur gjorde att jordbruket inte var lönsamt. Nuförtiden är många på orten sysselsatta med att föda upp travhästar. 
Vi gick tillbaka till gården, tog eftermiddagskaffe och startade intervjun. I korta drag så kan man säga att Thomas och Tove hade lite olika ingångar till vad kläder var för dem och hur/om de varierade mellan den ort de befann sig på. Eftersom att de har flyttat runt under ett år och nästan packat en ny resväska varje månad så hade de bra koll på vilka typ av kläder de har haft med sig. Thomas hade nästan alltid med sig några par skjortor, t-shirt och jeans medan Tove bytte kläder mer mellan varje ny ort. Några favorit plagg har följt med på de flesta ställen, så som stickad islandströja, en gamla woolpower tröja, träningslinne, långärmade träningströja, vit skjorta och kängor. Tove varierar kläder beroende på vilken miljö de skulle möta och om man skulle ”möta många människor” eller ej. Om man tror sig möta andra människor så hade Tove med sig några mer fina kläder men som kanske inte var så funktionella. Medans Thomas upplevde att hans kläder passade för de flesta tillfällen. 
Här är ett urval av frågorna:
Beskriv hur du/ni bor nu?
Berätta om levnadsexperimentets olika ställen?
Vad är det att vara modern/kontemporär? 
Kan du beskriva vad du har på dig?  
Vad är kläder för dig? 
Hur tänker du när du väljer kläder på morgonen?
Vad är det viktigaste för dig när du klär på dig?  
Hur ser ditt bästa plagg ut?
Vilket plagg använder du mest? 
Vart känner du dig mest som dig själv?
Vad har du på dig då? 
Vad tror du dina kläder säger mig? 
Har platsen betydelse för hur du klär dig?
Berätta om ett tillfälle när du upplevde att dina kläder inte passade in?
Har du blivit kallad/eller kallat någon annan bonde eller lantis i nedsättande ordalag?

Dagen slutade med att jag skjutsade in Tove och Thomas till Sundsvall för band-rep och firande av Mormor. 
En kort slutsats. Västlodning, Indal och Stugun skiljer sig från varandra. Orterna har olika historier och det avspeglas i vilken typ av näringar som är dominerande. Det människor som rör sig på de olika orterna klär sig inte alls lika varandra trots att de både är centralorter och ligger relativt nära en större stad. Det som binder dem samman är indalsälven och de unga människorna som jag träffat där alla tre har gjort ett medvetet val av att bo utanför staden och närmare naturen för att ha ett mer miljömässigt levnadssätt.
Post 15 
THE LESBIAN SHIRT AV MAJA GUNN 
Doktorsavhandlingen, Body acts queer: Clothing as a performative challenge to heteronormativity, av Maja Gunn och speciellt kapitlet The lesbian shirt har varit en viktig inspiration till hur jag ska välja vilket/vilka typ av plagg som blir slut produkten. 
Ovan är utdrag från avhandlingen, markeringarna och ändringarna är mina.
Post 14
STUGUN DAG 2

 The Satorialist / Exactitudes och det blir inte som man har tänkt sig. 
Andra dagen spenderades i Stuguns centrum. Jag hade en plan men den sket sig.  
I grova drag var planen att vistas i Stuguns centrum, gå fram till folk som rörde sig där och intervjua dem med fem korta frågor och sedan få ta ett helkroppsfoto på dem. Lite i stil med de foton som tas på människor med intressant stil, i likhet med the Satorialist Bilderna skulle sedan fungerar som ett underlag med inspiration av fotoprojektet ”Exactitudes” som bl.a beskrivs med följande: 

”Inspired by a shared interest in the striking dress codes of various social groups, they have systematically documented numerous identities over the last 21 years.”
Min tanke var att använda samma metod men att istället fotografera så många som möjligt och för att se om det fanns några plagg som var mer vanligare förekommande än andra för att sedan sortera ut ett X antal plagg som jag sedan skulle jobba vidare med.
Men att gå fram till folk kändes inte alls bra. Mina frågor kändes löjliga när jag tänkte på att jag skulle fråga dem. Tanken av att fråga om jag fick ta kort på människor gjorde att  kände jag mig som en ”safari turist” som var ute på en exotisk trip, på besök för att dokumentera det ”annorlunda”. Min idé funkade på papper men när jag väl var på plats så fick jag en dålig magkänsla. 
Så jag fick tänka om och improvisera på plats. Det viktiga var att få bilder på människor som rörde sig i Stugun. Så jag ställde upp kameran och filmade på tre olika samlingspunkter; vid affären, macken och bageriet. Undertiden då jag filmade kom det fram folk och pratade men när jag frågade om jag kunde få ta ett kort sa samtliga nej, "inte är jag intressanta nog att vara med på kort"," i de här trasorna" osv. Två män ställde upp på att bli fotograferade men bara med löftet om det inte skulle publiceras. Jag undrar om jag skulle få samma svar i en stad. 
Post 13
STUGUN DAG 1
Första dagen i Stugun följde jag med Viktor som är lärare på högstadiet där och fick följa med på lektion med en 8:a och en 9:a. Jag hade med mig sju frågor som de fick svara på anonymt om de ville. Nedanför är ett urval av de svara. 
De fick svar på följande frågor: 
- Vad har du för kläder på dig? Beskriva så noggrant du kan, tex: färg, mörke, detaljer osv. ( börja uppifrån och ner)
- Hur ser ditt favoritplagg ut och varför är det det? 
- Vart känner du som dig mest som dig själv? Varför det? 
- Vad vill du bli när du blir stor?  
- Vilken är din förebild och varför ser du upp till den?
Om du förebild inte redan bor i Stugun, skulle hen kunna göra det? Varför eller varför inte?
- Finns det någon speciell klädstil i Stugun? Om så, hur ser den ut?
Post 12
GONZA-RA 
Jag har lyssnat mycket på Gonzas album under det här arbetet. Det finns något i att han använder ord och utryck som jag inte alltid känner till, men får lära mig. Lite som att jag inte visste vad ”guss” var eller att  ” röda, gröna, blåa” syftar till tunnelbanelinjer förrän poletten trillar ner eller någon förklara för det för en. Han använder rurala miljöer och attribut på ett sätt som känns genuint och samtidigt estetiskt medvetet. Det känns som att det inte är så ofta man ser den här typen av kulturtryck i glesbygdssammanhang. 
Lyssna på EP - BLÄST.PAST
Visuals på låtar från albumet CHIFE JOSEF
Min favorit låt på albumet är BARK NÅ,HADE,HÖRS..HEJ! för den låter som ett Onda och/eller STHLMs inkasso beat. 
Post 11
TRE KÄRLEKAR 
"Varje generation har sin ödestid - de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt, långt liv. Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet. Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning."
Har sett om serien Tre kärlekar som gick på Svt när jag var liten. Hade minnet av att det var en lite läskig kärlekshistoria. Men det är en historia som handlar om ett Sverige vid andra världskrigets slut, då det planerades för den ” den nya tiden” som kräver förändringar och uppoffringar. Det handlar om bondesamhället, industrialiseringen, kvinnansfrigörelse, familjen, landsbygden och om staden. 
Post 10
PRINTET SOM INTE BLEV AV 
Läste om Centralortsteorin och hur den är tänkt att funka i teorin men att det sedan inte funkar lika bra i praktiken. Istället för att bygga ett mönster utifrån orterna som teorin gör började göra skisser med fokuset vad som finns mellan orterna.
Det är tydligt att orter i verkligheten inte placeras efter en teoretisk modell utan efter vad platsen har/har haft för egenskaper. Här runt Östersund och östra jämtland så ligger orterna till stor del antingen efter indalsälven eller där det är bördig jord. 
Gick på biblioteket och lånade olika typer av kartor och ritade av en jordartskartan mellan orterna Östersund, Krokom och Stugun. ( De handritade bilderna) 
När man tittar på älven och orternas placering så ser man att de ligger i jämna mellanrum till vart vattenkraftstationerna ligger. Att vattenkraftensutbyggnaden har påverkat och påverkar folks liv känns som jag stöter på hela tiden. Men det är ett annat kapitel. 
Då indalsälven kändes som hjärtat i varför orterna ligger där det ligger så bytte jag fokus. Jag ritade av älven mellan Krokom, Stugun och Indal. 
Sen blev det inget mer av det hela.
Post 9 
BON 
Krönika 
" Efter en intensiv och mödosam höst, med mycket arbete och begränsad ledighet, ville jag se och uppleva något annat, och därför bestämde min sambo och jag oss för att fira julen i New York. Från vårt lilla krypin vid Central Park gjorde vi de sedvanliga utflykterna till Barney’s, Bergdorf Goodman och modejättarnas flaggskeppsbutiker. Redan på julafton var rean igång, och det som några timmar senare skulle bli julklappar slumpades bort i stora kvantiteter. Kläder från Prada, Thom Browne och Givenchy hängde tätt packade som på vilken outlet som helst, och myten om att mode säljer en exklusiv dröm har sällan känts mer avlägsen. Det var som om inte ens varuhusen själva längre trodde på sagan de skulle kränga. Mer intressant än modebutikerna var därför vad som skedde inom andra kreativa uttryck. Särskilt inom konstområden verkade mycket ske. Bäst var Kerry James Marshall-utställningen Mastry på The Met Breuer, en magnifik och inkännande öppning till frågor om den strukturellt rasistiska amerikanska verkligheten, ur ett svart konstnärsperspektiv.
På annandagen hade vi ändå tänkt gå till Guccibutiken. Den ligger strax söder om Central Park, bredvid Tiffany & Co., i den elegant bruntonade Trump-skyskrapan. På vägen dit stötte vi dock på patrull. Kvarteret var avspärrat av polis, och endast de som hade ärenden till ”Tiffany, Gucci eller Trump-gallerian” fick passera. De som endast ville använda trottoaren för att ta sig från punkt A till punkt B fick vackert gå över gatan och fortsätta sin promenad där. Tungt beväpnade militärer förtydligade budskapet: i dagens USA har åsiktspolariseringen bokstavligt talat nått gatunivå, och det finns nu en reell oro för att någon ska till handgripligheter och allvarligt attackera en av Trump-familjens privatbostäder.
Vi tog oss genom polisavgränsningen genom att ropa ”Gucci, Gucci” och sedan skynda in i den italienska värmen. Men väl inomhus kunde vi ändå inte skaka av oss den obehagliga stämningen. Vad hade vi precis varit med om? Och vilken typ av värld var vi del av, egentligen? Våra tankar var inte direkt banbrytande, tvärtom gränsade de till det självklara och banala. Mode har ofta fungerat som en manifestation för social ojämlikhet. Redan platsen i sig – övre delen av Femte avenyn på Manhattan – är en av de mest privilegierad i världen. Men, i och med polisnärvaron och behovet av att artikulera målet med utflykten blottlades också en högst obekväm del av modets elitistiska dimensioner.
Mina tankar gled över till modets platser i Sverige, och särskilt Stockholm. Mode är ur ett handelsperspektiv på många sätt ofta en innerstadsverksamhet. Det är innanför tullarna de mest omskrivna märkena har sina butiker. Modejournalistik och modeveckor har som tradition att kretsa kring aktiviteter i stadens mitt. Förstås haltar jämförelsen, men det är uppenbart att mode, liksom andra kulturyttringar, inte bara följer utan även reproducerar gränser mellan innanför- utanför- och mellanförskap, i USA såväl som i Sverige.
”Vilka är projektledarna? Vilken bakgrund har kreatörerna? Hur ser fotograferna ut? 
Frågan om representation går djupare än att bara handla om vem som får plats framför kameran.”

Tidigare i höst var jag på en middag med efterföljande workshop som Hope anordnade. Temat var normkritik och mode, och frågan var hur vi kunde arbeta långsiktigt med att göra modebranschen mer inkluderande och öppen, så att vi inte fortsätter reproducera idén att mode är en sluten värld, befolkad av företrädesvis vita personer med medelklassbakgrund boende i innerstadsbostadsrätter. En poäng som ofta upprepades under kvällen var att vi kanske skulle behöva bli mindre fokuserade på vilka som syns i kampanjerna, och tänka mer på vilka som arbetar bakom. Genom att aktivt arbeta för en mer diversifierad modevärld bakom kulisserna kan vi bidra till att skapa en långsiktig förändring som på djupet kan utmana idén om modevärlden som vit och exkluderande. Vilka är projektledarna? Vilken bakgrund har kreatörerna? Hur ser fotograferna ut? Frågan om representation går djupare än att bara handla om vem som får plats framför kameran.
Ett av rummen på Kerry James Marshall-utställningen utgick från frågeställningen om hur bilden av en konstnär ser ut. Svaret gavs genom en serie iscensatta ”självporträtt” av olika fiktiva konstnärer, alla traditionellt utförda gällande teknik och detaljer, men med den signifikanta skillnaden att alla konstnärer i serien var svarta. Genom det här till synes enkla greppet skrevs svarthet in som en självklar del av den större berättelsen om vem som egentligen är delaktig i skapandet av konst. Hur skulle ett liknande grepp inom modeindustrin kunna se ut?
Visst är Guccivärlden vacker, med sina vita påfåglar och färgglada ormar. Men vore den inte än mer intressant om fler hade tillgång till den, och om den också befolkades av människor som aldrig besökt Trump Tower på Femte avenyn och som inte känner sig självklart hemma på Berns under modeveckan? Tänk om modeutbildningarna i högre utsträckning än idag kan locka studenter från studieovana hem, och om företag arbetade än mer aktivt med att skapa broar mellan innerstad och ytterområde? Hur kan vi gå till väga för att underminera myten om staden som konstruerad i uppdelningen mellan centrum och periferi och istället skapa flera centra? Då kanske vi skulle kunna utveckla ett mode som underminerar gränserna mellan människor, snarare än ett som förstärker dem."
Post 8
FARSTA GLITTER
Har ni hört talas om Farsta glitter? Vet inte vart jag hörde det första gången men det finns något intressant att det utrycket finns och används. Så här förklaras det på svenska motsvarigheten till urban dictionary, Slangopedia:
”Används ngt nedlåtande om tjejer/kvinnor -företrädelsevis från förorten- när de dyker upp i stan uppklädda med billiga smycken och kläder, typ från H&M och indiska. -Oj, kolla in Farstaglittret.. Bjud på ett glas husets och du har hemsläp ikväll.. ”
”Dags att gå vidare..från min Michael Kors väska och byta upp mig till en snyggare och lyxigare vardagsväska. Jag hade med mig väskan när jag skulle gästa podden ”tankar med” och enligt Daniel Redgert gör den mig till ett Farsta Glitter och så vill vi ju verkligen inte ha det! Jag har inte riktigt koll på hur ett Farsta Glitter klär sig men uppenbarligen är Michael Kors väskan en del utav det.//Kissie” 
Jag tänker bara på hur  ”att se ut som en lantis” eller ” bonde” används på lite liknande och nedlåtande vis. Som att varken farsta glittret, lantisen eller bonden ( i det här fallet inte en lantbrukare) inte förstår att de klär sig ”fult/billigt/utan stil” och att de saker som är typiska attribut för dessa grupper är sådant som har ”låg status”.  
Post 7 
CENTRUM-PERIFERI - VEM TITTAR VART
Bild från anteckningsboken. 
Jag funderar lite på vilka relationer de olika platserna har till varandra. Jag har fundera på om de olika platstyperna är i beroendesituation till varandra och vilka som har ett intresseutbyte mellan varandra, så för försöka att göra det lite mer förståeligt så har jag gjort en skiss. Det stora centrumet, Storstaden, i mitten och periferini, naturen/vildmarken längst ute i periferin. I skissen finns ju inte by med men det kanske egentligen ha en egen cirkel. 
Pilarna visar i vilken riktning beroende eller intresse finns. Ex. har Storstaden intresse av landsbygden och naturen/vildmarken. Jag tänker att storstaden gärna ser upp till landsbygden med dess närhet till naturen, lugnt tempo, boendeform som ofta är hus med stora ytor men som också är den del av en romantisk bild av ”det gamla sverige”. Storstadens relation till naturen/vildmark bygger på idén om det vilda, orörda, tysta, genuina, där det finns en naturlig cykel som är helt oberoende av vad som finns i det mänskligt uppbyggda samhället. Det gemensamma med dessa två är att de är i kontrast till storstaden, de är varandras ytterligheter utan konkurrensrelation. Till skillnad från småstaden eller centralorten som oftast förpassas till en ”förort” till en storstad om den ligger tillräckligt nära. Där både storstaden och småstaden/centralorten gärna använder närheten till storstaden som det attraktiva och positiva. Ex. bo i Märsta och du har nära till Stockholm och Uppsala, men det är inte så att Stockholm eller Uppsala använder Märsta att locka med för att bo i deras stad. Oftast upplever jag att man säger ” du kan bo i X men samtidigt arbeta i Y”. 
Så vad har de här platsrelationerna med projektet att göra? Jo, jag tänker att det man " ser upp till" ofta får stå som exempel och inspiration för när nya saker ska tas fram, oavsett om det är en ny annons eller en produkt. Varför ska man vara intresserad av Märsta när det bästa med Märsta är att man kan lätt kan ta sig till ett annat ställe. Jag väntar spänt på den dagen då Volvo använder en tätort som miljö och lyfter den som en positiv attribut i sin marknadsföring av en ny bil. I filmen nedan tänker jag att volvo vill locka genom att plocka russinen ur kakan, bo i staden och res ut till naturen. De använder de platser som har "hög status" för storstadsbor.
Post 6
BON 
Fråga mode doktorn
Hej Philip! Är modeintresserad och försöker nära mitt intresse så gott det går, jag bor i en liten stad i Göteborg och känner att det är svårt för mig att vara delaktig. Det har fått mig att fundera, varför är modet så fixerat vid huvudstäderna?
Hejsan!
Sedan flera år tillbaka lever jag en stor del av mitt liv ombord tåg. Jag vet att akta mig för den turbulens som uppstår i Alvesta, och har tillbringat otaliga nattimmar ensam på perrong sex i Hässleholm. Jag känner till vilka sushiställen man bör undvika kring Göteborgs centralstation och vet också att det bästa matstället i anslutning till en tågstation ligger i Lund och heter Hummus Bar. Förstås är det här aningen besvärliga upplägget till stor del självvalt: Jag har valt att leva med någon som vill bo i Stockholm och jag har också självmant valt att söka anställning vid Lunds universitet. Även om det är slitsamt är det också behagligt att vara på väg, att känna sig som rinnande vatten i ett vattendrag snarare än som stillaliggande grus i stadig jordåker.
Eftersom jag delat upp livet på det här sättet ser jag också på Sverige, och i förlängningen på svenskt mode, ur ett geografiskt splittrat perspektiv. Kanske är det därför jag blir förvånad när jag märker att inte alla delar min bild av Sverige – det är lätt att glömma att alla inte ser det man själv ser och att inte alla rör sig över de platser man själv har tillgång till. Jag blev särskild påmind om detta under senaste modeveckan i Stockholm. I flera samtal märkte jag att det var underförstått att de märken som visade var baserade i Stockholm, och att Stockholm på något märkligt sätt därför också för många var synonymt med svenskt mode. Vid ett tillfälle nämnde jag att jag var imponerad av Mouches närvaro under veckan, och att jag tyckte att deras arrangemang bidrog till att göra dagarna roligare (inte minst eftersom de också arrangerade pressfrukost för Emma Veronicas och min bok Sista skriket). Sällskapet hummade artigt tills de insåg att Mouche var göteborgsbaserat och då lättade erkände att de aldrig tidigare hört talas om det. Det var som om det blotta faktum att butiken har göteborgsadress gjorde den mindre relevant ur ett modeperspektiv och därför inte var något man som svensk och modeintresserad behövde ha koll på.
”Jag märkte att det var underförstått att de märken som visade under modeveckan var baserade i Stockholm, och att Stockholm på något märkligt sätt därför också för många var synonymt med svenskt mode.”

Mode har ingen självklar koppling till huvudstäder, vilket bevisas på så vitt skilda platser som Antwerpen, New York och Milano. Snarare är det väl så att mode ofta används för att understödja myten om en särskild plats magiska kvaliteter, för att på så vis fungera som ett slags förstärkande marknadsföring. Syftet är att locka turister och handelsresande och därmed generera intäkter till staden, oavsett om det nu också är en formell huvudstad eller inte. Den som är intresserad av svenskt mode bör därför rannsaka sig själv och fråga var man egentligen drar gränserna för det svenska. Är det vid huvudstadens gamla tullar? Stockholms län? Och, vem är det som tjänar på den här gränsdragningen, och med vilka konsekvenser för hur vi förstår landet i övrigt?
Studenterna vid Borås Textilhögskola tillverkar plagg som bärs av både Rihanna och Lady Gaga. Varje gång jag träffar grundarna till Très Bien Shop i Malmö lär jag mig något nytt om vart det internationella samtidsmodet är på väg. Och utformandet av de nya lokalerna som Mouche huserar i på Götabergsgatan i Göteborg säger mycket om hur offline-handeln, internationellt såväl som i Sverige, hanterar den alltmer påtagliga konkurrensen från e-handeln. Tror vi att svenskt mode är begränsat till Stora Salongen på Berns under modeveckan har vi en snäv förståelse av var svenskt mode egentligen existerar, och frågan är då hur mycket vi egentligen kan säga att vi vet om det svenska modesystemet.
Den amerikanska sociologen Georg Simmel drev tesen att mode är ett urbant fenomen, beroende av storstadens anonymitet som frigjorde individen från bysamhällets kvävande sociala kontroll. Det här perspektivet har lett till att vi gått på myten som ”modehuvudstäderna” säljer: att mode är beroende av urbanitet, och att enda sättet det någonsin kan förenas med landsbygd är om storstadsborna någon gång får för sig att åka på weekendsemester till någon pittoresk ort, och då förslagsvis till St Tropez snarare än till Abisko. Tyvärr är konsekvensen att vi går miste om både modets djup och komplexitet, då vi endast ser en version av vad mode kan vara. Dessutom blir våra egna liv klaustrofobiskt begränsade om vi bara rör oss inom de futtiga kvarter som räknas som Stockholms innerstad, utan kunskap om hela den värld som finns bortom, och oberoende av, Berns, Riche och Nobis.
Post 5
MODE SOM IDENTITETSHANDLING 
UR är en ständig källa till kunskap, nästan lika bra som SVT öppet arkiv. I mitt eviga googlande så hittade jag den här föreläsningen av Philip Warkander, professor i modevetenskap som pratar om kläder och identitet. Grundläggande med bra funderingar. 
”Får man klä sig hur som helst? Var går gränsen?/…/ Mode handlar alltså inte bara om att klä sig varmt, utan i hög grad om att skapa rätt identitet.” 
Post 4 
KICK OFF
23-25/2-17
Nu har vi haft kick off för den här utställningen. Platsen var Linköping och arbetarmuseet. Det var fint att träffa alla och höra mer om deras verk och vilka frågor de har. Jag presenterade mina idéer som fortfarande känns väldigt spretiga och har kanske lite för många delar kan jag tänka på i efterhand. Det här var vad jag visade. 
Post 3
MIA BLOMGREN
Tipsdax!
Det var länge sedan jag lyssnade på Mia Blomgrens dokumentär serie " dom kallar oss white trash" för första gången. Den har hängt sig kvar och jag har lyssnat om den flera gånger.  Den har satt igång många tankar som har med det här projektet att göra.  Jag gillar hennes sätt att prata med människor och hur hon ställer sina frågor. 
Jag funderar mycket på vad " bra stil" är. 
Lyssna även på de uppföljningsavsnitten som hon gör genom att ringa upp några av de lyssnare hört vid seriens slut.  
---
Post 2
EMMA
10/2 - 17 
Emma hjälper till att bolla med mig under processen. Jag behöver definiera vad det är jag pratar om när jag nämner identitet och modernitet. Vi har också pratat om vilket fokus och kärna som passar för projektet, för det är många tankar som flyger omkring och alla kan inte landa samtidigt. 
Ska börja med att träffa Kristina och Helene och prata med dem var för sig om Dimmans mellandagarsavsnitt där de pratade om "Matrix kappan" och vart den passar/inte passar. 
Lyssna på Dimman och Mellandagarsavsnittet. Partiet jag ska prata med dom om börjar vid ca. 41 min in.
---
 Post 1
ANSÖKAN 
Projektet ” Men hur får en se ut då?”(arbetstitel) vill utforska kläder som identitetsstärkande markör genom att skapa exempel på en kontemporär stil där det rurala också är det moderna och vända blicken till och ta inspiration från områden och vardagssituationer i landsbygd och småstadsmiljöer. 
Vi ser en bild på en ung tjej. Hon har en kaffekopp i handen, en svart kappa, stickad grå tröja, svarta byxor och stövlar. Bakgrunden är en grusväg med två gula ängar på var sida. Det diskuteras om det är en urban pose i en rural miljö. Jag leker med tanken att byta ut plats eller kläder, om hon stod på en gata eller hade blåställ på sig hade vi värderat bilden annorlunda och dess autenticitet då.
När bilden av en modern urban livsstil är så stark och dominerar modebilden samt butikernas utbud, i jämförelse med den rurala, då vill jag mena att det spelar roll att kläder som definierar vår samtid inspireras av och skapas för ett urbant liv. Samtidigt styr det vår uppfattning om hur en modern människa skall vara klädd. 
Utgångspunkten i projektet är att den urbana och rurala miljön skiljer sig åt i vardagssituationer, miljöer och klimat, vilket skapar olika behov och funktionskrav på kläder. Jag vill genom att besöka landsbygd och småstadsmiljöer med 3-5 personliga möten inom Jämtlands län ta del av deras vardag och undersöka vilka typiska plagg och/eller funktionerna som är centrala i deras olika rurala livsstilar. Jag tänker mig en designprocess där varje möte sker under en arbetsdag var, där de olika bostadslägena särskiljer dem åt. Mötena fokuserar på vardagssysslor samt några intervjufrågor och dokumenteras med ljud och bild. Det används sedan för fortsatt research, vidare in i skiss- och prototyparbete. Som slutproduktet ser jag 3-5 klädesplagg som tillsammans med researchmaterialet formar ett stilkoncept.
På vilket sätt utmanar/belyser ditt verk den urbana normen? 
Projektet ” Men hur får en se ut då?” utmanar den urbana normen genom att titta där vi står och se åt det håll andra vänder blicken ifrån. Genom kläder, form och funktion vill projektet visa en mer mångsidig bild av den moderna människan ur ett landsbygd och småstadsperspektiv. 
Projektidén kommer från erfarenheter av min bakgrund som designer. Den tiden gav mig en inblick i hur kläd- och specifikt friluftsbranchen fungerar, en bransch med utgångspunkt i en livsstil kopplat till naturen med de krav och förutsättningar som finns där. Det finns en långsam men tydlig förändring, där många företag börjat fokusera på och vill förknippas med en ny kund, den urbana kunden. De har fått mig att fundera på den ”urbana kunden” och den ”rurala kunden”. Genom att välja bort storstaden som vanligtvis får stå som inspirationskälla i designprocesser och istället söka inspiration på landsbygd och i småstadsmiljöer, kan jag visa att den ”rurala kunden” är lika intressant som det den ”urbana kunden” och att det ensidiga fokuset skapar homogena former, funktioner och produkter.  
Inspiration har jag bl.a. fått av Maja Gunns masterarbete, Body Acts Queer — Clothing as a performative challenge som utforskar queer identitet genom kläder. I arbetet belyser hon hetronormen genom att stärka queer identiteten, med samma tillvägagångssätt tror jag man kan belysa den urbana normen genom att stärka den rurala identiteten. Speciellt intressant är hennes verk ”The lesbian shirt” där hon tittar närmare på en skjorta som är ”typisk” för lesbiska. På liknande vis vill jag hitta de typiska plagg och/eller funktionerna som är centrala i en rural livsstil. Dessa plagg, tillsammans med modern och funktionell formgivning sprunget ur den rurala vardagen, bidrar till att stärka en mångsidig bild av en rural livsstil och hur den modern människa kan vara klädd. På samma vis som att det behövs fler bilder och berättelser för en mer mångsidig syn på landsbygd och småstad så behövs fler starka och självständiga uttrycksmedel för att identifiera sig med de miljöerna.
---

You may also like

2016
Näver Give Up
2016
Houdini Sportswear
Back to Top